Våra sätt att hantera tragedier är intressant. När ett Herculesplan försvinner från radarn börjar katastrofhanteringen. ”Dom kan ha nödlandat”! Kommentar: Den som sett ett Herculesplan inser att det inte kan nödlanda på annan plats än ett salongsgolv- eller flygplats. Någon som varit i Kebnekaiseområdet? Såg någon plats att sätta ned det här stora planet på?
När vi ser tydliga tecken på en direktträff mot bergstoppen så fortsätter spekulationerna; ”vi letar efter överlevande”. Ett plan ränner in i en klippa på 2000 meters höjd i hastigheten 140 meter/sekund, smulas sönder till skrot, men hoppet kvarstår. Besättningen är utbildad på det mesta; särskilt den kvinnliga officeren lär enligt uppgift ha utbildning att överleva i ödemarken. Må så vara; självklart skall vi leta men vi inser givetvis att oavsett träning så klarar människan inte av denna form av våld.
Nu vet vi vad som hände; planet träffade klippan, smulades sönder och utlöste en lavin.
Det som bör förklaras är egentligen varför man flög så lågt. Hade man flugit 100 meter högre hade man fått en hisnande upplevelse att nästan kana på Kebnekaises topp.
Men Krokodil vet svaret: Man stridsflög. Man kopplade avsiktligt ur autopiloten och flög visuellt och helt medvetet farligt lågt för att söka undå fientligt flyg. Ibland innebär detta att man flyger under risknivån; dvs man flyger mellan berg i stället för över dom. Det måste således finnas ett militärt uppdrag till besättningen att söka flyga så man unvek att bli upptäckta av annat flyg. Förklaringen till tragedin är inte nedisning utan ett medvetet risktagande där man uppenbarligen låg 100 meter fel i höjd och kanske 500 meter fel i sida. Detta är ingen kritik mot systemet att hela tiden söka förbättra sin kapacitet som militär. Möjligtvis kan det inträffade påminna oss om att marginalerna vid denna sort av flygning är ganska små. I det här faller var inte marginalerna på besättningens sida.
Må frid råda över de fem.
Krokodil